Ronald

Födelsen, levandet och döden.
Ingen kommer ifrån den sista delen i denna trilogi hur mycket vi än försöker.
Att vara nöjd med sitt liv fullt ut är för de flesta en svår uppgift.

I eftermiddag var vi på Ronald Hermanssons begravning och jag måste säga att det var nog så nära man kan komma ett perfekt avslut för att gå in i nästa fas av befintligheten.

Musikval med omtanke och mening. Runo Bengtssons framtoning som vägledare för de församlade och inte minst för Ronald gav för mig en trygg inramning.
Martin Jarford läste en dikt av Pelle Näver, med en inlevelse som bara han är mäktig och som talade om en ihålig tand bla.

Jag kan då säga att Ronald hade inga ihåliga tänder. Han var humor, glädja och omtanke så långt det kunde sträcka sig. Jag tror att hans ande lever vidare för att det ska gå bra för hans nära och kära i framtiden.

Detta var helt enkelt ett helt slut i dess fulla bemärkelse.
Tack!

/L-O