Falsk kamp Blå mot Röda i Bryssel
Det politiska etablissemanget vill bygga ett enat, slagkraftigt EU som talar med en röst på världsscenen. Därför är valen till EU-parlamentet en skrämmande historia från demokratisk synpunkt. I juni i år är det val igen, men det vet bara 8 procent av medborgarna i EU-länderna. 76 procent vet inte ens att det är EU-val i år och valdeltagandet har sjunkit kontinuerligt i varje val sedan 1979. I Slovakien röstade bara 17 procent i det senaste valet (2004) och över hälften av EU-medborgarna (54 procent) säger att de är ointresserade av årets val. Allt enligt EU:s egen statistikbyrå, Eurostat.
I Sverige var valdeltagandet 38% i det senaste EU-valet (2004), vilket var mindre än hälften av valdeltagandet i riksdagsvalet två år senare. Det låga valdeltagandet brukar förklaras med att avståndet mellan väljare och valda är stort. Få kan namnen på de svenska parlamentarikerna och EU-politiken är svåröverskådlig och fylld av obegripliga Orwellianska akronymer som IPRED, CDM och GUSP.
Men det finns också en annan förklaring.
”Nordkoreanska majoriteter”
Det som ger liv och engagemang i västerländsk demokrati är politiska motsättningar och framför allt då spänningen mellan höger och vänster. Men i EU-parlamentet finns inte denna spänning. Som tidskriften Economist påpekade ifjol röstar detta parlament normalt ja till alla förslag med närmast nordkoreanska majoriteter. En normal slutomröstning i en fråga ger majoriteter på 85 till 95 procent och väljarna ser inga frontlinjer i EU-politiken. Vad är det då för mening att gå till valurnorna?
Sedan 2008 har Junilistans representanter i parlamentet begärt omröstning med namnupprop vid slutomröstningen i varje ärende. Detta gör det möjligt att i efterhand analysera hur partigrupperna och enskilda ledamöter ställt sig till de frågor som behandlats. Resultatet är förkrossande, speciellt för dem som hävdar att parlamentet är ett slagfält för strider mellan europeisk höger och vänster.
Totalt avgjordes 535 ärenden under 2008. Bara i två procent av dessa , tio ärenden, stod det konservativa blocket klart mot det socialistiska. Inget av dessa tio ärenden hade någon större principiell betydelse. Nio av de tio var rena åsiktsyttranden, utan betydelse för lagstiftningen.
I 98 procent av alla slutomröstningar röstade alltså den konservativa gruppen och den socialdemokratiska på samma sätt. I tolv fall var läget lite oklart (i ett fall beroende på att ingen av de 217 socialisterna fanns på plats!). Men även om dessa tolv räknas bort blir enigheten förkrossande. I 95 procent av alla slutomröstningar är konservativa, liberala och socialdemokratiska ledamöter i stort sett överens! En sådan enighet är unik och saknar motsvarighet i andra demokratiskt valda parlament.
De svenska EU-parlamentarikerna gör likadant
Inför EU-valet 2004 hävdade moderater och socialdemokrater att det är samma höger mot vänster där som i Sveriges riksdag. Därför skulle väljarna rösta höger eller vänster som vanligt för att påverka EU:s politik åt sitt håll.
Detta var ett helt vilseledande budskap. De svenska EU-parlamentarikerna från olika partier röstar även de i stor enighet. Socialdemokraterna och de borgerliga röstar lika i 9 fall av 10. Inger Segelström (S) röstar t ex som Gunnar Hökmark (M) i 87 procent av fallen, Göran Färm (S) röstar till 90 procent likadant som Folkpartiets Olle Schmidt och Åsa Westlund röstar till 91 procent likadant som Kristdemokraternas Anders Wijkman. Skillnaderna mellan de båda blocken ryms inom den statistiska felmarginalen!
Om man år efter år röstar likadant, tycker man rimligen likadant. Det förnekar våra borgerliga och socialdemokratiska parlamentariker indignerat, särskilt nu inför en valrörelse. De nordkoreanska majoriteterna förklaras av att EU-parlamentet arbetar annorlunda än nationella parlament i länder med regering och opposition, säger de. I EU-parlamentet enas de stora grupperna, främst de konservativa och socialisterna, om en kompromiss som läggs fram och sedan antas med bred majoritet. Det finns alltså stora skillnader mellan vänster och höger, men kompromisser förhandlas fram före parlamentsbehandlingen.
Något ligger det i detta, men det finns två starka invändningar. Den ena är att det gemensamma röstandet ändå vilar på en intressegemenskap. Både borgerliga och socialdemokrater är överens om att de politiska besluten i allt större omfattning skall flyttas från de nationella parlamenten till EU-parlamentetn. I Sverige liksom i andra länder har Socialdemokraterna och de borgerliga har i stor enighet röstat först för medlemskap och sedan successivt för alla de fördrag som driver på denna politiska maktkoncentration; Maastricht, Amsterdam, Nice och nu senast Lissabon. Det är denna politiska samsyn som manifesteras i det gemensamma röstmönstret.
I den svenska parlamentarikergruppen finns egentligen endast en märkbar skiljelinje i röstbeteendet. Den går mellan de EU-kritiska partierna och de EU-entusiastiska. Junilistan röstar t ex med majoriteten i ungefär 40 procent av alla fall. I 60 procent röstar vi mot, helt i enlighet med vårt mandat från våra väljare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en mindre markerad skillnad, men den är ändå tydlig. I huvudsak går frontlinjen mellan krav på mer överstatlighet och försvar av nationellt självbestämmande.
De flesta förslag som behandlas i EU-parlamentet innehåller krav och uttalanden om gemensam lagstiftning, dvs. krav att ärendet skall avgöras på EU-nivå. Junilistan (och andra EU-kritiska partier) går oftast emot sådana förslag. Dels för att frågorna skall avgöras så nära medborgarna som möjligt, dels för att en gemensam lagstiftning i de flesta fall skulle leda till försämringar i Sverige. Om t ex EU fick stifta lagar om prostitution, skulle den svenska lagstiftningen ofelbart ändras i riktning mot ett mer ”kontinentalt” synsätt.
Den politiska debatten inför EU-parlamentsvalet borde sakligt sett handla om denna betydelsefulla skiljelinje: alltså vad som skall beslutas i EU och vad som skall beslutas nationellt. Men det gör den inte. I år som tidigare kommer huvudtemat i valrörelsen att vara ”högern mot vänstern”, Det Blå Europa mot det Röda. Men när valet är över kommer det stora samförståndet i parlamentsarbetet tillbaka.
Den andra invändningen mot argumentet att striden mellan höger och vänster finns, men hanteras före parlamentsbehandlingen. Jo, ofta är det så, men det är ju det som felet. Uppgörelserna sker i hemlighet i rökfyllda rum. EU-entusiasterna använder som argument för en europeisk federal stat att de inte vill att medlemsländernas regeringar ska kunna göra upp i hemliga förhandlingar. Frågorna ska avgöras i offentlig debatt i parlamentet, säger de. Men sanningen är att det är likadant där. Besluten tas fram i skymundan för att inte medborgarna ska kunna lägga sig i.
Och så måste det gå till. Hela EU-systemet måste riggas för att den politiska makteliten ska kunna ta beslut som går emot folkviljan. Så går det till i både rådet och parlamentet.
Förra gången det var val, alltså 2004, stod tjänstedirektivet i centrum. Då hade socialisterna två gånger tidigare i parlamentet röstat för de huvudprinciper (den s.k. ursprungslands-principen) som skulle läggas till grund för det kommande lagförslaget. Men inför valet gjordes detta till det stora slagnumret mellan höger och vänster. Efter valet enades man om en kompromiss.
I år kommer det stora slaget säkerligen att gälla det s.k. Utstationeringsdirektivet. Socialdemokraterna vill här att kommissionen skall ”öppna upp” detta, för att med en omskrivning få hjälp till en omprövning av Lavaldomen. Man berättar inte att högern och vänstern redan röstat för detta i parlamentet och att kommissionen redan avslagit parlamentets begäran. Och framförallt undviker man att berätta att Socialdemokratin i samarbete med de borgerliga i stor enighet godkänt de fördrag som medfört att svensk arbetsrätt underordnas EU-rätten. Att EU överhuvud kan lägga sig i utformningen av svensk arbetsrätt beror på att de borgerliga och Socialdemokraterna tidigare enats om detta.
Så kommer slaget att utkämpas. Men när dimmorna skingrats efter valet den 7:e juni kommer allt att återgå till det gamla. Även under de kommande 5 åren kommer 95 % av de framlagda förslagen i EU-parlamentet att besvaras med ett rungande Ja. Och i den kören kommer både de svenska moderaterna och de svenska socialdemokraterna att stämma in.
Junilistan
Artikel i DN
av Nils Lundgren och Sören Wibe
I Sverige var valdeltagandet 38% i det senaste EU-valet (2004), vilket var mindre än hälften av valdeltagandet i riksdagsvalet två år senare. Det låga valdeltagandet brukar förklaras med att avståndet mellan väljare och valda är stort. Få kan namnen på de svenska parlamentarikerna och EU-politiken är svåröverskådlig och fylld av obegripliga Orwellianska akronymer som IPRED, CDM och GUSP.
Men det finns också en annan förklaring.
”Nordkoreanska majoriteter”
Det som ger liv och engagemang i västerländsk demokrati är politiska motsättningar och framför allt då spänningen mellan höger och vänster. Men i EU-parlamentet finns inte denna spänning. Som tidskriften Economist påpekade ifjol röstar detta parlament normalt ja till alla förslag med närmast nordkoreanska majoriteter. En normal slutomröstning i en fråga ger majoriteter på 85 till 95 procent och väljarna ser inga frontlinjer i EU-politiken. Vad är det då för mening att gå till valurnorna?
Sedan 2008 har Junilistans representanter i parlamentet begärt omröstning med namnupprop vid slutomröstningen i varje ärende. Detta gör det möjligt att i efterhand analysera hur partigrupperna och enskilda ledamöter ställt sig till de frågor som behandlats. Resultatet är förkrossande, speciellt för dem som hävdar att parlamentet är ett slagfält för strider mellan europeisk höger och vänster.
Totalt avgjordes 535 ärenden under 2008. Bara i två procent av dessa , tio ärenden, stod det konservativa blocket klart mot det socialistiska. Inget av dessa tio ärenden hade någon större principiell betydelse. Nio av de tio var rena åsiktsyttranden, utan betydelse för lagstiftningen.
I 98 procent av alla slutomröstningar röstade alltså den konservativa gruppen och den socialdemokratiska på samma sätt. I tolv fall var läget lite oklart (i ett fall beroende på att ingen av de 217 socialisterna fanns på plats!). Men även om dessa tolv räknas bort blir enigheten förkrossande. I 95 procent av alla slutomröstningar är konservativa, liberala och socialdemokratiska ledamöter i stort sett överens! En sådan enighet är unik och saknar motsvarighet i andra demokratiskt valda parlament.
De svenska EU-parlamentarikerna gör likadant
Inför EU-valet 2004 hävdade moderater och socialdemokrater att det är samma höger mot vänster där som i Sveriges riksdag. Därför skulle väljarna rösta höger eller vänster som vanligt för att påverka EU:s politik åt sitt håll.
Detta var ett helt vilseledande budskap. De svenska EU-parlamentarikerna från olika partier röstar även de i stor enighet. Socialdemokraterna och de borgerliga röstar lika i 9 fall av 10. Inger Segelström (S) röstar t ex som Gunnar Hökmark (M) i 87 procent av fallen, Göran Färm (S) röstar till 90 procent likadant som Folkpartiets Olle Schmidt och Åsa Westlund röstar till 91 procent likadant som Kristdemokraternas Anders Wijkman. Skillnaderna mellan de båda blocken ryms inom den statistiska felmarginalen!
Om man år efter år röstar likadant, tycker man rimligen likadant. Det förnekar våra borgerliga och socialdemokratiska parlamentariker indignerat, särskilt nu inför en valrörelse. De nordkoreanska majoriteterna förklaras av att EU-parlamentet arbetar annorlunda än nationella parlament i länder med regering och opposition, säger de. I EU-parlamentet enas de stora grupperna, främst de konservativa och socialisterna, om en kompromiss som läggs fram och sedan antas med bred majoritet. Det finns alltså stora skillnader mellan vänster och höger, men kompromisser förhandlas fram före parlamentsbehandlingen.
Något ligger det i detta, men det finns två starka invändningar. Den ena är att det gemensamma röstandet ändå vilar på en intressegemenskap. Både borgerliga och socialdemokrater är överens om att de politiska besluten i allt större omfattning skall flyttas från de nationella parlamenten till EU-parlamentetn. I Sverige liksom i andra länder har Socialdemokraterna och de borgerliga har i stor enighet röstat först för medlemskap och sedan successivt för alla de fördrag som driver på denna politiska maktkoncentration; Maastricht, Amsterdam, Nice och nu senast Lissabon. Det är denna politiska samsyn som manifesteras i det gemensamma röstmönstret.
I den svenska parlamentarikergruppen finns egentligen endast en märkbar skiljelinje i röstbeteendet. Den går mellan de EU-kritiska partierna och de EU-entusiastiska. Junilistan röstar t ex med majoriteten i ungefär 40 procent av alla fall. I 60 procent röstar vi mot, helt i enlighet med vårt mandat från våra väljare. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en mindre markerad skillnad, men den är ändå tydlig. I huvudsak går frontlinjen mellan krav på mer överstatlighet och försvar av nationellt självbestämmande.
De flesta förslag som behandlas i EU-parlamentet innehåller krav och uttalanden om gemensam lagstiftning, dvs. krav att ärendet skall avgöras på EU-nivå. Junilistan (och andra EU-kritiska partier) går oftast emot sådana förslag. Dels för att frågorna skall avgöras så nära medborgarna som möjligt, dels för att en gemensam lagstiftning i de flesta fall skulle leda till försämringar i Sverige. Om t ex EU fick stifta lagar om prostitution, skulle den svenska lagstiftningen ofelbart ändras i riktning mot ett mer ”kontinentalt” synsätt.
Den politiska debatten inför EU-parlamentsvalet borde sakligt sett handla om denna betydelsefulla skiljelinje: alltså vad som skall beslutas i EU och vad som skall beslutas nationellt. Men det gör den inte. I år som tidigare kommer huvudtemat i valrörelsen att vara ”högern mot vänstern”, Det Blå Europa mot det Röda. Men när valet är över kommer det stora samförståndet i parlamentsarbetet tillbaka.
Den andra invändningen mot argumentet att striden mellan höger och vänster finns, men hanteras före parlamentsbehandlingen. Jo, ofta är det så, men det är ju det som felet. Uppgörelserna sker i hemlighet i rökfyllda rum. EU-entusiasterna använder som argument för en europeisk federal stat att de inte vill att medlemsländernas regeringar ska kunna göra upp i hemliga förhandlingar. Frågorna ska avgöras i offentlig debatt i parlamentet, säger de. Men sanningen är att det är likadant där. Besluten tas fram i skymundan för att inte medborgarna ska kunna lägga sig i.
Och så måste det gå till. Hela EU-systemet måste riggas för att den politiska makteliten ska kunna ta beslut som går emot folkviljan. Så går det till i både rådet och parlamentet.
Förra gången det var val, alltså 2004, stod tjänstedirektivet i centrum. Då hade socialisterna två gånger tidigare i parlamentet röstat för de huvudprinciper (den s.k. ursprungslands-principen) som skulle läggas till grund för det kommande lagförslaget. Men inför valet gjordes detta till det stora slagnumret mellan höger och vänster. Efter valet enades man om en kompromiss.
I år kommer det stora slaget säkerligen att gälla det s.k. Utstationeringsdirektivet. Socialdemokraterna vill här att kommissionen skall ”öppna upp” detta, för att med en omskrivning få hjälp till en omprövning av Lavaldomen. Man berättar inte att högern och vänstern redan röstat för detta i parlamentet och att kommissionen redan avslagit parlamentets begäran. Och framförallt undviker man att berätta att Socialdemokratin i samarbete med de borgerliga i stor enighet godkänt de fördrag som medfört att svensk arbetsrätt underordnas EU-rätten. Att EU överhuvud kan lägga sig i utformningen av svensk arbetsrätt beror på att de borgerliga och Socialdemokraterna tidigare enats om detta.
Så kommer slaget att utkämpas. Men när dimmorna skingrats efter valet den 7:e juni kommer allt att återgå till det gamla. Även under de kommande 5 åren kommer 95 % av de framlagda förslagen i EU-parlamentet att besvaras med ett rungande Ja. Och i den kören kommer både de svenska moderaterna och de svenska socialdemokraterna att stämma in.
Junilistan
Artikel i DN
av Nils Lundgren och Sören Wibe
posted by LO Reinfeldt at 10:26 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home