Sommaren 1963
Ibland kommer det något fint på nätet och denna fick jag i julklapp av Ronny.
Det är inte utan att man kan drömma sig tillbaka till 60-talet och dess härliga tid.
Allt var enkelt och livet låg framför, men det väsentliga för denna tid har Ronny på ett alldeles utmärkt sätt fångat. Det är nog därför som vi i dag känner oss unga i själen när vi läser denna sannhistoria.
Läs och njut.
L-O
Sommaren 1963
Det var 1963 och jag var 15 år gammal och stod med ena benet kvar i barndomsvärlden
medan det andra trevande sökte sig mot vuxenlivet. Sommarlovet hade precis börjat och
med ungdomlig optimism såg jag fram mot sol, bad och kanske, kanske en liten
sommarflirt.
Det gick inte att behålla några hemligheter i min lilla hemby i Småland. Alla killarna i
byn, inklusive jag själv, visste exakt i vilka stugor det skulle komma sommargäster och
självfallet också om det var någon ung flicka bland dessa. Även om alla visste att de
skulle komma så visste ingen exakt dag så det var många förhoppningsfulla på moped
och cykel som gjorde diskreta lovar för att kolla läget.
Så en dag stod hon plötsligt där, hon som den sommaren skulle visa sig bli min första
flammande ungdomskärlek. En annan förhoppningsfull yngling hade hunnit före, men
han var snabbt utmanövrerad och stolt försvann jag med henne bak på mopeden.
Från den dagen var det bara hon och jag, ingenting annat existerade detta sommarlov.
Frånsett några timmars sömn på natten tillbringade vi all tid tillsammans. Vi solade, vi
badade, vi fiskade, vi tillbringade mycket tid i skog och mark. Hennes varma lilla hand
vilade trygg i min när vi gick, hennes armar var ömt omslingrade min midja när hon åkte
bak på mopeden. Den sommaren fanns inget annat än hon och vi gömde oss omsorgsfullt
bland ormbunkarna när mina kompisar letade efter oss med en sannolik förhoppning att
få ta min plats.
Jag minns inte att vi gjorde något speciellt. Ja, för en storstadsflicka var nog min vardag
speciell och spännande som att ta metspöet och en burk mask och stolt kunna komma
hem med trettio fina abborrar. Hon förde lycka med sig, aldrig tidigare hade abborrarna
nappat som nu när hon var med. Aldrig hade väl sommaren varit vackrare, aldrig hade
livet varit vackrare.
Men alla sagor har som bekant ett slut och jag började känna en molande smärta i mitt
inre när dagarna för hennes hemresa snabbt började närma sig. Vi var båda obehagligt
medvetna om detta faktum och en lätt sorg färgade påtagligt vår glädje och trots att vi
fortfarande var tillsammans kände vi på något sätt att avståndet mellan oss ökade.
Vi var tillsammans med sorgen närvarande redan innan hon åkt. Inom mig ekade den
sommarens musikaliska landsplåga Bobby Vintons Sealed with a kiss och en av
textraderna malde oavbrutet: ”I don’t wanna say goodbye for the summer, knowing the
love we’ll miss”.
Vi klarade inte riktigt av att vara ensamma tillsammans utan sökte upp de övriga
kompisarna för att slippa känna den stegrande smärtan inombords och kunna tänka på
något annat.
När dagen så kom kändes det som jag på väg till min egen avrättning. Vi kramades
krampaktigt med tårarna brännande bakom ögonlocken innan hon satte sig i baksätet på
den röda SAAB 93:an. När dess tvåtaktsmotor pluttrade igång med sitt karakteristiska
ljud kickade jag igång mopeden och följde efter.
Den första biten gick bra, men när de svängde upp på en större väg visste jag att mopeden inte skulle klara jakten längre. Jag såg hennes hand vinka när hon klistrad i bakrutan tittade efter mig. SAAB:ens motorljud försvann i fjärran och det enda som var kvar var en tunn blå oljerök som snabbt försvann även den.
Jag var som bedövad, den isande tomhet jag kände kan inga ord beskriva och jag hörde
Bobby Vinton i mina öron: ”Baby I promise you this, I send you all my love every day in
a letter, sealed with a kiss”. Men hur ska brevväxling kunna ersätta den sommar vi delat?
Men Sealed with a kiss är hennes sång och kommer alltid att vara.
Svedan i min själ talade ändå om att jag haft den bästa sommaren i mitt unga liv och det
faktum att dessa minnen av en sommar är lika levande idag 46 år senare säger väl
egentligen allt.
Ödet ville inte att det skulle bli vi för evigt, men jag är ändå ödet tacksam för den
sommar vi fick och de outplånliga minnen jag bär inombords.
Ronny Gustafsson
Det är inte utan att man kan drömma sig tillbaka till 60-talet och dess härliga tid.
Allt var enkelt och livet låg framför, men det väsentliga för denna tid har Ronny på ett alldeles utmärkt sätt fångat. Det är nog därför som vi i dag känner oss unga i själen när vi läser denna sannhistoria.
Läs och njut.
L-O
Sommaren 1963
Det var 1963 och jag var 15 år gammal och stod med ena benet kvar i barndomsvärlden
medan det andra trevande sökte sig mot vuxenlivet. Sommarlovet hade precis börjat och
med ungdomlig optimism såg jag fram mot sol, bad och kanske, kanske en liten
sommarflirt.
Det gick inte att behålla några hemligheter i min lilla hemby i Småland. Alla killarna i
byn, inklusive jag själv, visste exakt i vilka stugor det skulle komma sommargäster och
självfallet också om det var någon ung flicka bland dessa. Även om alla visste att de
skulle komma så visste ingen exakt dag så det var många förhoppningsfulla på moped
och cykel som gjorde diskreta lovar för att kolla läget.
Så en dag stod hon plötsligt där, hon som den sommaren skulle visa sig bli min första
flammande ungdomskärlek. En annan förhoppningsfull yngling hade hunnit före, men
han var snabbt utmanövrerad och stolt försvann jag med henne bak på mopeden.
Från den dagen var det bara hon och jag, ingenting annat existerade detta sommarlov.
Frånsett några timmars sömn på natten tillbringade vi all tid tillsammans. Vi solade, vi
badade, vi fiskade, vi tillbringade mycket tid i skog och mark. Hennes varma lilla hand
vilade trygg i min när vi gick, hennes armar var ömt omslingrade min midja när hon åkte
bak på mopeden. Den sommaren fanns inget annat än hon och vi gömde oss omsorgsfullt
bland ormbunkarna när mina kompisar letade efter oss med en sannolik förhoppning att
få ta min plats.
Jag minns inte att vi gjorde något speciellt. Ja, för en storstadsflicka var nog min vardag
speciell och spännande som att ta metspöet och en burk mask och stolt kunna komma
hem med trettio fina abborrar. Hon förde lycka med sig, aldrig tidigare hade abborrarna
nappat som nu när hon var med. Aldrig hade väl sommaren varit vackrare, aldrig hade
livet varit vackrare.
Men alla sagor har som bekant ett slut och jag började känna en molande smärta i mitt
inre när dagarna för hennes hemresa snabbt började närma sig. Vi var båda obehagligt
medvetna om detta faktum och en lätt sorg färgade påtagligt vår glädje och trots att vi
fortfarande var tillsammans kände vi på något sätt att avståndet mellan oss ökade.
Vi var tillsammans med sorgen närvarande redan innan hon åkt. Inom mig ekade den
sommarens musikaliska landsplåga Bobby Vintons Sealed with a kiss och en av
textraderna malde oavbrutet: ”I don’t wanna say goodbye for the summer, knowing the
love we’ll miss”.
Vi klarade inte riktigt av att vara ensamma tillsammans utan sökte upp de övriga
kompisarna för att slippa känna den stegrande smärtan inombords och kunna tänka på
något annat.
När dagen så kom kändes det som jag på väg till min egen avrättning. Vi kramades
krampaktigt med tårarna brännande bakom ögonlocken innan hon satte sig i baksätet på
den röda SAAB 93:an. När dess tvåtaktsmotor pluttrade igång med sitt karakteristiska
ljud kickade jag igång mopeden och följde efter.
Den första biten gick bra, men när de svängde upp på en större väg visste jag att mopeden inte skulle klara jakten längre. Jag såg hennes hand vinka när hon klistrad i bakrutan tittade efter mig. SAAB:ens motorljud försvann i fjärran och det enda som var kvar var en tunn blå oljerök som snabbt försvann även den.
Jag var som bedövad, den isande tomhet jag kände kan inga ord beskriva och jag hörde
Bobby Vinton i mina öron: ”Baby I promise you this, I send you all my love every day in
a letter, sealed with a kiss”. Men hur ska brevväxling kunna ersätta den sommar vi delat?
Men Sealed with a kiss är hennes sång och kommer alltid att vara.
Svedan i min själ talade ändå om att jag haft den bästa sommaren i mitt unga liv och det
faktum att dessa minnen av en sommar är lika levande idag 46 år senare säger väl
egentligen allt.
Ödet ville inte att det skulle bli vi för evigt, men jag är ändå ödet tacksam för den
sommar vi fick och de outplånliga minnen jag bär inombords.
Ronny Gustafsson
posted by LO Reinfeldt at 12:32 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home